”Jag hade säkert 25 ritualer jag behövde göra inför varje match”

Triggervarning: Prestationsångest, tvångstankar

Man sitter där på bussen påväg till en bortamatch med allt som oftast en skön känsla i kroppen. Solen kanske skiner och man känner att det ska bli roligt att ge sig ut på isen och kämpa om poängen. Hockey är ju trots allt det roligaste man vet, innerst inne.

Man kommer fram och man börjar göra sina rutiner och förbereda sig som man alltid gör inför en match. Man kanske spelar fotboll med lagkamraterna och skrattar och tjafsar alltid om vem som åkte ut och inte under tvånudden.

Det börjar närma sig isvärmning och man har fortsatt en god känsla i kroppen, man börjar fokusera lite lätt men man känner sig fortfarande avslappnad och lugn. Isvärmningen drar igång, man känner sig på tårna och gör några sköna räddningar och känner att ikväll kommer jag göra en riktigt bra match. Det känns bra!

Isvärmningen är över och man kommer tillbaka in i omklädningsrummet, det börjar bli lite mer allvar i rummet. Då smyger den sig sakta på, ångesten. Det är från och med nu oerhört svårt att behålla den lugna och sköna känslan man precis hade. Man börjar känna en inre press att man från och med nu inte får göra ett enda misstag. För bara en stund sedan var det möjligheter och förhoppningar, nu är det måsten och prestationsångest. Du börjar titta runt i omklädningsrummet och ser dina lagkamrater och tänker att du ska försöka göra varenda räddning du någonsin kan för ditt lag.

Matchen drar igång och första sekunderna, ibland till och med minutrarna brukar kännas lite spända, man vet inte riktigt vad det är som väntar, vilken typ av match det kan tänkas bli. Man får göra någon räddning och ta sig in i matchen, då allt eftersom brukar en del av ångesten släppa, man bara spelar på och tänker allt som oftast inte så mycket längre.

Det är däremot nästan omöjligt att försöka njuta av stunden. Medans matchen pågår och ju längre den går desto mer vill man att matchen bara ska ta slut. Man vill inget annat än att sitta där i omklädningsrummet efter tre perioder och ha vinsten i trunken och få den där sköna känslan man får efter en väl genomförd insats. Det är någonstans den känslan man kämpar för. Resan dit kan vara svår och brokig, varje match lever ju sitt eget liv. Det är svårt att få till exakt samma anspänning varje match, den varierar och ibland är det lättare än andra gånger, ibland går det helt av sig självt, ibland behöver man lägga ner tid för att hamna rätt.

Jag skulle inte vilja kalla detta för en psykisk ohälsa, men det är definitivt någonting som bromsar och tränger sig på i min hjärna. Jag har hela karriären haft enorma tvångstankar, när jag var yngre hade jag säkert 25 olika ritualer jag var tvungen att göra inför varje match, minsta lilla avvikelse så kunde hela matchen vara förstörd.

Ritualerna har minskat med åren, och är idag nere på en hands räkning. Men det kan däremot tränga sig på negativa tankar ändå, tvångstankarna. Man tänker att “gör jag inte detta så kanske det skiter sig totalt.” Lyssnar jag inte på den här låten så kanske jag släpper in ett mål från halva plan ikväll, vem vet? Om jag inte tittar på det här youtubeklippet timmarna före matchen som jag gjorde den där gången det gick så bra, tänk om vi förlorar tack vare det?

Tänk om. Detta ämne går att skriva en hel bok om, man har ständigt tankar i huvudet som tränger sig på ditt inre lugn och motarbetar dina kommande prestationer. Får dig att känna dig osäker på vart du står och hur du kommer reagera beroende på vilket utfall det blir. Jag har lärt mig genom åren att det är stor skillnad på prestation och resultat, en dålig räddningsprocent behöver absolut inte betyda en dålig match. Det finns så enormt många faktorer som spelar in. Det är en svår balansgång mellan vad du själv tycker om din prestation och vad statistiken faktiskt säger. Ibland kan du känna att just du är den enda människan på jorden som tycker att du ändå gjorde en bra insats, alla andra tittar på dina siffror och rynkar på näsan. Det kan till viss del bryta ner dig. Du vill ju inget hellre än att folk ska se och tycka att du gjort någonting bra.

Tvångstankarna kan ständigt variera, gör du en riktigt bra match så vill du så gott det går göra exakt samma saker nästa matchdag. Du vill gå samma vägar, du vill äta liknande mat och tänka samma tanke du tänkte för några dagar sen när det gick så bra. Sådär håller det på och det är enormt svårt att få stopp på. Snöbollen kan börja rulla och helt plötsligt påverkar kommande hockeymatch hela din värld.

Det ska sägas att detta blivit bättre genom åren. Ibland vill jag intala mig själv att hade man fått bukt på detta tidigt, redan i junioråldern kanske karriären hade blivit en annan. Det kan ingen svara på, inte ens jag själv. Jag kan ofta tänka tillbaka på skräckexempel hur man mådde och tänkte om sig själv, en dålig match kunde ge dig en känsla av att du inte var värd någonting, inte för att någon sa det eller fick dig att känna så, utan jag själv började gräva och ville tillslut inte ens visa mig för folk. Jag tänkte saker som jag tillslut började tro var en sanning.

Jag hade en gång en väldigt strulig tid i hockeyn och i livet som följd. Det började gå väldigt dåligt, och jag hade enormt svårt att hantera det och få stopp på blödningen. Jag skulle kunna förklara det enklast som att det fanns två batterier inom mig, ett med självförtroende och ett med självkänsla. När batteriet med självförtroendet började visa rött började även självkänslan sjunka. Tillslut var båda på rött och på väg att ta slut helt och hållet och det fanns inte ens ett värmeljus i den mörka tunneln.

Här började jag inse att jag kanske har svårigheter mentalt, jag hade svårt att acceptera att det kunde gå dåligt, det var svårt att förstå varför och det började sakta men säkert gnaga på mitt inre. Branden spred sig och tillslut började tankar om självmord knacka på dörren. Aldrig med substans, men jag ansåg att bara tanken var ett varningstecken nog.

Jag gjorde något jag kan rekommendera samtliga att göra, oavsett om du känner liknande bekymmer eller om du bara litar på mitt ord. Jag läste en bok, “Munken som sålde sin ferrari” och är en bok som handlar om en advokat som reser till Indien för att göra en sån där andlig resa. Jag tror än idag att den boken räddade min karriären, och kanske med viss nypa salt även mitt liv. Jag tog mycket av innehållet i boken på stort allvar och jag började genast utföra övningar och andra saker man upplystes om i boken. Jag vågade gå ur komfortzonen och gjorde saker jag tidigare aldrig skulle våga göra. Det stärkte mig och jag lärde mig hantera sämre perioder och omvandla dem till något positivt och uppbyggande.

Jag är numera 26 år gammal och ska om några månader kliva in i min sjunde säsong som seniorspelare. Psyket har blivit starkt och enormt stryktåligt men varje säsong är trots allt en kamp mot mina egna tankar. Att komma till ro med sin prestationsångest och lära sig hantera det som rör sig innanför öronen. Minuterna inför en viktig match kan vara oerhört påfrestande och suga ur massor av energi. Man intalar sig själv vad man behöver göra, tänka på lite extra på och absolut inte får göra. Det är som en tennismatch, fram och tillbaka. När man hittar rätt anspänning och får allting att bara flyta på, då är det underbart att vara hockeymålvakt. Det är det roligaste på jorden faktiskt.

Att få kontroll på sina tankar är jättesvårt, dom kan både hjälpa dig och motarbeta dig. Jag ser dom som kraftfulla och till stor hjälp, men ibland är jag också livrädd för dem.

Jag tänker fortsätta den inre matchen mot mina tankar, låt se vart det leder.

Det var skönt att få prata. Tack!

Robin Gustavsson, 26, ishockeymålvakt

Write a Comment

E-postadressen publiceras inte.