”Inte en enda gång har jag gått av planen och varit stolt över mig själv”

English version here.

Triggervarning: Självmordstankar, depression, prestationsångest

Jag har levt med mental ohälsa hela livet. Jag visste bara inte vad det var när jag var yngre, jag trodde alla kände samma saker som jag gjorde. Ni vet, panikångestattackerna, prestationsångesten, rösterna i huvudet som skriker att jag inte är bra nog.

Jag spelade fotboll och innebandy tills jag var i tjugoårsåldern. Jag var målvakt och hade alltid höga förväntningar på mig själv, jag ville vara den bästa spelaren jag kunde och hjälpa mitt lag att vinna matcher. Inte en enda gång har jag gått av planen och varit stolt över mig själv, oavsett hur bra jag spelade eller hur många skott jag räddade. Visst, jag log och skrattade men på insidan åt ångesten upp mig. Jag paratade aldrig med någon om hur jag kände och ingen nämnden någonsin mental ohälsa under min karriär. Idag spelar jag inte längre, förutom för skojs skull och så tränar jag crossfit. Men jag har fortfarande samma problem med prestationsångest och rösterna som skriker i mitt huvud.

Jag spelar i ett band och ibland får ångesten mig att inte vilja kliva upp på scenen. Jag hyperventilerar, världen krymper och jag vill bara dö. Om du aldrig upplevt panikångest så kan jag berätta att det bokstavligen känns som att man ska dö. Har du någonsin varit så rädd att kroppen bara stänger ner och det här är dina sista minuter på jorden? Det är så en panikångestattack känns.

Jag har haft självmordstankar hela livet och försökte ta livet av mig fler än en gång men, tack gode gud, jag är fortfarande här. ?? Att leva med den där hemska känslan att du är den värsta personen i världen, att ingen älskar dig eller förstår dig, att det är bättre om du dör, det är svårt att hantera. Jag vet att det bara är min hjärna som försöker lura mig. Det vet jag när jag mår okej och är glad. Men så snart jag känner mig deprimerad försvinner all logisk kunskap kring mental ohälsa. Jag får tunnelseende och allt jag ser och känner är smärta. Och den där nedåtgående spiralen väcker ofta självmordsrösterna i mitt huvud.

Jag har en lista hemma på min vägg som säger vad jag ska göra för att bryta den där negativa spiralen, saker som jar funkat för mig tidigare i livet. Det är min to do-lista när jag är nere, ni är välkomna att kopiera den och kanske anpassa den för ditt eget liv.

1. Kliv upp från sängen och försök att komma ut i naturen. En kort promenad gör gott för hjärnan.

2. Gå och träna eller gör något annat som får hjärtat att pumpa. Träning är bra för dig, speciellt när du mår dåligt.

3. Besök en vän, drick lite kaffe och småsnacka.

4. Håll dig sysselsatt med saker du gillar att göra. Spela gitarr, sjunga, bygg någonting. Vad du än kan fokusera på för stunden är bra.

5. Glöm inte att dricka vatten, äta och sova!

6. Ligg inte i sängen och överanalysera dina känslor.

Ovanför punkterna har jag skrivit upp några citat, peppande ord till mig själv. Och under punkterna har jag en lista med personer och telefonnummer. Jag har frågat personerna om det är oket att jag ringer dem om jag mår dåligt och känner att jag behöver hjälp. Sist på pappret har jag akuta hjälpnummer, såsom 112. Om ingen av mina andra personer svara så svarar alltid någon på de akuta numren och de vet hur de ska hjälpa när det rör sig om liv och död.

Jag försöker prata med alla jag känner om mental ohälsa. Försöker beskriva vad jag lider av, för att tvätta bort stigmat av att ha psykiska problem. Det är svårt, men jag har bestämt mig för att hjälpa andra som lever med samma svårigheter. Jag har en liten grupp med vänner som jag pratar med nästan varje dag. Om jag känner mig nere kan jag ringa till en av dem utan att behöva förklara hur jag känner, de har gått igenom samma saker. För mig är det guld. Börja prata med andra om mental ohälsa och skäms inte. Första gången jag berättade hur jag kände var på Facebook. Jag ville inte att folk skulle gissa vad som hänt och börja sprida rykten. Så jag skrev ner exakt hur jag kände, berättade om mina självmordsförsök också, och höll inte tillbaka. Jag var nervös veckan därpå när jag kom tillbaka till jobbet och visste att alla hade läst. Men mina kollegor kramade mig och sade att jag var modig som berättat. Jag fattade att alla känner någon som kämpar med mental ohälsa. Och från den dagen gjorde jag en deal med mig själv att aldrig skämmas igen över mina problem.

Jag önskar er allt gott och om någon skulle vilja prata med mig är ni välkomna att skriva till mig på lundbmartin@gmail.com. Tveka inte att skriva, och var inte rädd. Vi tar oss igenom detta tillsammans.

Tack för att ni lyssnar. ❤️

Martin Lundberg, 36, före detta fotboll- och innebandyspelare, Örnsköldsvik

Write a Comment

E-postadressen publiceras inte.