”Det drabbar inte mig… jag är ju för fan stark!”

English version here.

Triggervarning: Panikångest, depression, självmordstankar

Jag är 31 år gammal, bor i centrala Göteborg, lever ett bra liv, jobbar med min hobby (hockey), har mycket vänner, underbar familj, rest runt hela världen, bott utomlands i nästan 10 år. 

Låter som rena drömmen eller? Jag ska berätta för er hur jag egentligen mår, hur jag har det när jag kommit hem efter en lång dag i ishallen, en dag fylld av glädje för så många, hur jag blivit nekad vård av svenska psykiatrin när jag behövde det som allra mest och hur det i slutändan nästan kostade mig mitt liv.

Jag minns det som igår, min första panikattack, bultande i bröstet, känslan av att inte kunna andas, inte en aning om vad som pågår.  Det var en hemsk känsla, och jag visste inte riktigt vad det var, förrän jag förklarade för en kompis och hon berättade att hon fått likadana attacker och att det högst troligt faktiskt var en panikattack. Jag ignorerade denna tanke och valde istället tro att det var något annat som plågade mig just där och då, kanske hade jag sovit för dåligt eller något! Det var inte en panikattack! För det drabbar inte mig… jag är ju för fan stark! Både fysiskt och mentalt! Haha… vad fel jag hade.

Efter den första attacken så kom dom oftare och oftare, vid olika tillfällen, kunde vakna upp med känslan av att inte kunna andas, kunde få en attack i mataffären utan något specifik anledning och då var jag tvungen att släppa matkorgen och bara gå ut och få luft. Det kunde komma när jag var ute på promenad, det kunde komma när jag varit iväg och haft roligt med vänner, det kunde komma när jag var ute och festade, det kunde alltså komma när som helst. Och det gjorde det. I tillägg på detta så kände jag mig väldigt ledsen, värdelös och allmänt i vägen för folk runt omkring mig! Jag tror inte min omgivning märkte av något av det här, jag blev fantastiskt bra på att gömma mina riktiga känslor, mitt riktiga jag. Jag blev en skådespelare i mitt eget liv. 

Det jag lärt mig av min ångest är att den aldrig riktigt försvinner. Den kommer bara i olika sorters styrka! Det jag blivit bättre på däremot är att hantera den. Jag kan känna när den är på väg att nå orkanstyrka eller när den bara smyger sig lite lätt på. Jag vet då hur jag behöver göra för att hantera min ångest, ut och få lite luft, lite lugn musik i öronen, ringa en vän och bara snacka om vad som helst… ja, det finns flera sätt att lösa den på.

När jag kommer hem ensam efter en dag på jobbet eller i ishallen, familjemiddag eller vad det än må vara, så är det precis som att när jag hänger av mig ytterkläderna i hallen, hänger jag även av mig min förklädnad på samma ställe. Jag kan sluta låtsas vara lycklig, sluta låtsas vara någon jag inte alltid är. Och jag har lärt mig leva med det där, hur hemskt det än låter.

Min depression däremot, det är den jag jobbar absolut hårdast med. Det är den jag fått bekräftad utav en läkare som sedan skrivit ut rätt läkemedel till mig så att jag klarar av att hantera min vardag, min kväll och min natt. 

Men innan jag fick hjälp med det här, så gick det faktiskt så långt att jag sökte självmant upp Östra Sjukhusets psykiatriavdelning, jag var livrädd för mig själv, hade seriösa självmordstankar och osunda beteenden. Men jag fick nobben redan i dörren med ett kallt svar som att ”dom inte hade tid för mig där och då, jag hade inga problem, jag hade fast jobb, lägenhet, blir det värre kom tillbaka en annan dag”, och så vidare. Jag vill att ni tänker efter hur extremt hemskt det där låter, tänk er att man samlat mod till att gå och söka hjälp helt självmant… det var inte lätt vill jag lova. Och tro mig, jag gjorde aldrig det igen, utan jag levde vidare och fick helt enkelt leva med att ha dessa tankar och demoner inom mig.

Efter ett par månader fick jag chansen på att hoppa på mitt drömjobb, jag kände att det var helt rätt för mig, att försöka få till en nystart. Och oj, vad härligt det var! Det höll nästan två hela år utan att jag behövde ha tankarna om att ta livet av mig. Självklart hade jag ju spontana panikattacker, ångest och så vidare men jag accepterade det, och lärde mig hantera dom hyfsat.

Men sen en dag, från ingenstans så var den där jävla demonen tillbaka, han satt där på axeln och började berätta hur värdelös jag är, att jag inte varit värd den här chansen, att jag skulle ge upp, åka hem, säg upp dig, dom tycker inte om dig, dom behöver inte dig… Och självklart så svalde jag betet igen och började hamna i en djup depression som varade i drygt ett år, men som ni säkert förstår efter tidigare försök till hjälp så var det inte ens på kartan just nu. Jag fick klara mig själv, jag mot världen. Det var den tuffaste fighten jag någonsin tagit. Och jag förlorade…

En vacker dag, jag minns det i minsta detalj, men jag kommer inte berätta hur det gick till. Det är för smärtsamt just nu och kommer nog vara ett bra tag till. Men jag gjorde mitt tredje självmordsförsök någonsin. Dom två första gångerna visste jag nästan att jag skulle misslyckas, och det slutade dom gångerna med att jag bröt ihop, helt knäckt. Men jag lyckades städa undan dessa ”bevis” och började skådespela mig själv igen, för tro mig, ALLA i min omgivning kände mig som den ”sköna, roliga, goa killen” han som aldrig har några problem och som alltid sätter andra före sig själv. Men så en dag hade jag bestämt mig, jag träffade dom jag behövde, jag ringde dom jag skulle, jag avslöjade givetvis ingenting, men alla samtal och träffar slutade med leenden! Jag hade bara det tuffa kvar… jag dämpade min ångest med alkohol, enorma mängder alkohol och pain killers, sen gjorde jag det jag planerat.

MEN, jag MISSLYCKADES. Jag överlevde. och jag fick turligt nog extremt bra och älskvärd hjälp utav mina närmsta vänner, min familj, läkare och psykologer.

Det tog mig alltså hela vägen till att se ljuset i tunneln för att få hjälp, jag har lärt mig att man ska inte hålla det inne, man måste våga prata om det. Jag vet att det är svårt, det är därför jag gör detta anonymt. för jag är rädd vad folk i min omgivning, arbetsplats och hockeyfolket skulle säga och tycka om mig och vad jag gjorde, att jag lever med ångest och depression. Jag vill tro att klubbarna inte ser ner på någon som har en sådan sjukdom. För tro mig, det är just det det är. En sjukdom. Och vi måste bli bättre att behandla det på bättre sätt. 

Jag tänker citera Robin Lehner, dels för att han är en sjukt bra gubbe, och dels för att han sätter pricken över i:et – ”I’m mentally ill, it doesn’t mean that I’m mentally weak.”

Man, 31, elitungdomstränare

Write a Comment

E-postadressen publiceras inte.