”Jag är livrädd att någon ska röra vid mitt huvud”

English version here.

Triggervarning: Hjärnskakning, Ångest, Depression, Självmordstankar

Jag har sedan fyra års ålder på ett eller annat sätt varit involverad inom ishockeyn, det har varit mitt liv, mitt allt. Jag har format mitt liv utefter ishockeyn, den började på en uterink i en liten förening i en förort till Stockholm, klubben där jag skulle starta min seniorkarriär och sedan avsluta den, i mina ögon alldeles för tidigt.

Min karriär har i senioråren varit väldigt kantad utav skador, från 2007-2010 missade jag totalt fyra matcher, men det var 2011 som problemen började, det var då allting tog en, som för många hockeyspelare, tråkig vändning. Jag ska försöka att återberätta så gott det går.

Vi är på bortamatch en fredagkväll (charmen med att spela division 2). Det är i mitten utav andra perioden när jag från min backplats driver upp pucken längs högerkanten, möts utav en motståndare som jag försöker ta mig förbi, lyckas delvis då han träffar min höft så jag hamnar lite ur balans. Jag hamnar lågt med huvudet och försöker få ner pucken i motståndarens zon, precis när jag tittar upp ser jag bara motståndarbackens rumpa, den sitter rakt i mitt huvud. Vilket i sin tur gör att jag flyger med full kraft med huvudet först in i sargen, därefter är det svart i vad jag tror är någon sekund. Spelet fortsätter och jag tar mig upp till bänken, sätter mig där och tänker inte mer på smällen som varit, mer än att jag känner mig stel i nacken. Jag spelar nästa byte men känner mig väldigt borta. Något stämmer inte och jag börjar känna utav huvudvärk så vi tar beslutet att jag ej ska spela mer den matchen.

För alla som någon gång drabbats utav en hjärnskakning vet ni vad som händer, det är hjärntrötthet, huvudvärk, yrsel, irritation och glömska. Detta upplevde jag i en månad. Kunde inte röra mig utanför huset första två veckorna, samtidigt blev påtryckningarna från tränarna större och större, vilket inte gjorde det lättare. Då stressen för en påtvingad comeback gjorde att jag klev på is för tidigt och fick backa ett steg. 

Sedan klarade jag mig ca 1,5 säsonger utan några problem alls. Tills jag valde att skriva på för en ny förening, där blev det totalt två hjärnskakningar under två säsonger innan jag valde att vända hem till min moderklubb, tyvärr blev det bara fyra matcher där innan en sista hjärnskakning satte stopp för allt spel.

Gemensamt för samtliga hjärnskakningar är att jag alltid känt som att jag svikit laget för att jag varit borta, försökt stressa tillbaka när jag inte riktigt varit hundra procent, fuskat med hjärntrappan. Försökt intala mig själv att det inte är något fel på mig. Att det bara är lite huvudvärk. Att det går över. Det är den klassiska hockeymentaliteten, att bita ihop. Att det bara är att köra på. För en hockeyspelare är tuff, man ska inte vika ner sig. 

Men det är på senare år jag nu börjat känna utav dom negativa sidorna utav dessa upprepade smällar mot huvudet, i början var det enbart huvudvärken som var jobbig, den kan jag få när jag anstränger mig för mycket nu också, men oftast går den över relativt fort. Men alla negativa tankar, oron för framtiden. Konstant ångest, det är hemskt att behöva brottas med dagligen. Känslan av att man inte räcker till. Att vad man än gör så är man oduglig. 

Jag har hört historier, sett filmer om vad som händer med människor som drabbats av huvudskador likt det jag gjort. Att kunna drabbas utav demens, att bli någon som ens familj och vänner inte känner igen, det skrämmer mig enormt mycket. Att kunna vakna upp och inte veta om det blir en bra eller dålig dag. 

Det har väldigt ofta hänt att jag blir irriterad på saker som förut aldrig någonsin stört mig, att jag har blivit rädd för mig själv för att jag stått och skällt på mina spelare (är numera tränare för ett juniorlag) och detta för småsaker som inte borde störa mig alls.

Jag går dagligen runt och är livrädd för att någon ska slå, till och med röra mitt huvud, det är det absolut värsta jag vet och det kan förstöra en hel dag för mig, kan skälla på folk, har skällt ut min syster för att hon rörde mitt huvud på fel sätt. Jag tycker det är hemskt, det är så läskigt hur det kan bli. Jag skrämmer bort folk som älskar mig, folk i min närhet, vänner, flickvänner, detta på grund utav rädslan att berätta exakt vad som händer i mitt huvud.

Det är även väldigt svårt att försöka sätta det i text, att förklara exakt hur jag känner när det egentligen bara är negativitet som flödar. Det senaste året har för mig varit det absolut värsta någonsin och jag vet inte hur det ska kunna vända, jag har flera gånger funderat på att avsluta mitt liv, jag har skrivit ett avskedsbrev. Jag har hört från dom få vänner jag valt att berätta för att det bara är att kämpa, att det kommer bli bättre, men sanningen är att jag tycker inte att det någonsin blir bättre. Jag kan ärligt säga att jag är livrädd för hur jag kommer känna om ett år, jag kan inte lova någon att jag ska orka. Det värsta är att jag varje dag på träningar måste klistra på ett leende, jag måste låtsas som att allt är okej, jag måste ha energi som egentligen inte finns. För att spelarna ska kunna känna sig motiverade, för att dom, precis som alla andra förväntar sig att man som tränare ska vara full av energi, alltid ha nya idéer, alltid vara den pigga, den som pushar, man får egentligen aldrig ha en dålig dag.

Jag har gått hos terapeuter och försökt prata, jag har dock aldrig vågat ta detta steg, att skriva ner hur jag faktiskt känt, att få ut det bland folk. Jag skulle vilja komma i kontakt med gamla spelare som upplevt detta själv men har aldrig vågat ta den kontakten. Jag har aldrig riktigt vågat. Men efter att ha sett idrottsprofiler vågat öppna upp sig så har jag fått lite mod till att skriva. Till att berätta min historia. 

Men som sagt, jag vet fortfarande inte om jag kommer orka, vad som kommer hända med mig, jag har svårt att be om hjälp, jag vill inte känna mig som en börda. Jag har försökt hantera detta själv hela tiden. Men jag tror nu att det inte är rätt väg att gå. Men jag vet fortfarande inte vad den rätta vägen är. Jag kämpar för att inte må dåligt varje dag, vissa dagar vill jag bara lägga mig i ett hål, gråta och aldrig komma fram, vissa dagar vill jag inte ens leva, vill inte vakna upp. Sen har jag bra dagar ibland. Men dom är alldeles för få. 

Jag vet inte om jag någonsin kommer må bra igen, om jag någonsin kan lära mig att hantera detta. Men jag vill att folk ska få lite insikt, om fler vågar öppna upp sig, ta tag i problemen i tid så kan det göra stor skillnad, gör inte som jag och vänta för länge. Jag tror absolut att det kommer en vändning för mig med. Men den sitsen jag satt mig i gör att min uppförsbacke är längre. Att jag har mer att jobba på, att hitta något som jag verkligen älskar. Det tror jag kan vara en början för mig. Men hur jag ska ta mig dit vet jag ännu inte, det är mitt största problem.

Nicklas Stensson, 29 år, före detta ishockeyspelare

3 Comments
  1. Anonym

    Bror, vi älskar dig! ❤️

  2. Vi som bryr oss ?

    Kämpa vännen! Det krävs ett stort mod att berätta om det och då är du på god väg att lyckas i din bearbetning.

  3. läraren

    Bra gjort av dig att berätta, Nicklas. Det var intressant att läsa din text och om rädslan av att andra rör ditt huvud på ett, för dig, okontrollerat sätt, för det säger så mycket om hur andra människors reaktioner kan bero på underliggande orsaker som inte kommer till ytan. Jag läser till lärare och jag har detta i bakhuvudet hela tiden när jag bemöter elever som av olika orsaker reagerar hårt i vardagliga situationer.

    Hoppas du fortsätter prata. Varje ord tar dig framåt

Write a Comment

E-postadressen publiceras inte.