”Mina skakningar har inte det minsta med kyla att göra”

English version here.

Triggervarning: Prestationsångest, katastroftankar, självkänsla

Så var det dags igen. Magen börjar fladdra, blicken blir lite flimrig och hela jag skakar. Snabba, rysliga skakningar som inte går att bli av med genom att slappna av. För att inte avslöja vad som egentligen händer säger jag till min granne på pressläktaren ”Fy, vad kallt det är! Fryser inte du?”.
Han svarar ”nej, det är rätt lugnt faktiskt”.
”Shit, jag fryser skitmycket”, får jag fram och fortsätter mörka. Jag vet mycket väl att mina skakningar inte har det minsta med kyla att göra.

Första gången jag upplevde stark ångest var jag 25 år. Jag jobbade som försäljningschef på ett varuhus i handelsbranschen och befann mig ute på lagret. Plötsligt kändes det som att golvet blev flytande och hyllorna började svaja runtom mig. Jag fick ett konstigt vakuum i bröstet, det kändes inte som att syret nådde ner i lungorna och jag andades snabbare och intensivare för att fylla dem. Jag stapplade igenom det stora lagret och in på mitt kontor där benen till slut vek sig under mig. Jag ringde pappa och grät, sade att jag trodde att någonting var fel. En kollega ringde ambulans och jag åkte till sjukhuset. De hittade inget fel på mig, och efter att jag berättat om min upplevelse kunde läkaren ganska snabbt dra slutsatsen att jag haft en ångestattack.

Det där var längesen, och sedan dess har ångest varit ett först ovälkommet och sedan acceptabelt inslag i min vardag. I början kopplade jag det mycket till utmattning och en tillvaro jag inte kände mig nöjd med. Och för varje stor förändring jag gjorde var ångesten ständigt vid min sida. Katastroftankar och ”tänk om”-mentalitet är en dränerande del av mitt varande. Jag har gått hos psykologer och lärt mig vad ångest är och fått verktyg för att hantera den. Idag blir jag inte lika rädd när vakumet tar över bakom revbenen.

Numera är min ångest oftast prestationsbaserad. Jag har kämpat med min självkänsla och när alla andra är övertygade om att jag kan klara av något så har jag alltid en liten djävul bakom örat som viskar ”klarar du verkligen detta?” och ”tänk om det går åt helvete”. Om jag når en framgång eller uppnår något bra så hinner jag vara glad i ungefär tio minuter innan djävulen tar över tongångarna i mina tankar. Det spelar ingen roll om jag tvåtusen gånger tidigare löst en uppgift med strålande resultat, den tvåtusenförsta föregås ändå av tvivel. Tänk om jag gör bort mig? Tänk om någon uppfattar mig som inkompetent eller ointelligent? Tänk om någon uppfattar mig som oskön? Tänk om jag ställer en dum fråga? Tänk om jag inte är tillräckligt påläst? Tänk om jag råkar spy eller svimma?

Det är uttömmande. Energikrävande och försvagande. Men på något vänster har jag lärt mig att leva med det. Och jag försöker se det som att den typen av ångest, katastroftankar och prestationsrelaterad oro gör mig mer alert, mer noggrann och mer beredd på oförutsägbara händelser. Om jag nu skulle råka spy, så har jag liksom redan gått igenom det scenariot i mitt huvud så att det blir lite mindre dramatiskt när det nu händer i verkligheten. Självklart hade jag hellre gått in i en uppgift med känslan av självtillit och pondus, att djävulen istället peppade mig med ”du klarar detta!”, så att jag slapp vara helt utmattad och mentalt genomkörd när jag är klar, men då kanske jag inte varit lika noggrann eller förberedd.

Och så har vi skakningarna. De där lömska, icke ignorerbara skakningarna. Oavsett vilken pressläktare jag sitter på, oavsett vilken spelare jag ska prata med, oavsett hur förberedd jag är, så kommer de där skakningarna alltid och tar över min kropp någonstans i början av tredje perioden (eller andra halvlek om vi pratar fotboll). De kan komma inför en telefonintervju eller inför ett lunchmöte med någon i branschen. Skakningarna är min prestationsångest som visar sig fysiskt och påminner mig att vara på tå och vara beredd på att allt kan gå åt helvete. De går inte att snacka bort, och de går inte att kontrollera. Men jag vet vad de är och vad de vill och jag har lärt mig att leva med dem. Och går det åt helvete så gör det.

Kajsa Kalméus, 32, sportjournalist

One Comment
  1. läraren

    Tankar som du beskriver som ”tänk om jag inte är tillräckligt påläst” kompletterat med ”tänk om någon avslöjar mig som okunnig” ligger ibland och bubblar inom mig. Sådana tankar tvingar mig att läsa på än mer, och när jag gör det så märker jag att ”det här kan jag ju?”. Hur lätt det kan vara att glömma bort att man faktiskt kan.

Write a Comment

E-postadressen publiceras inte.